Så

Jag finns kvar. Har bara haft liten paus.
Och återkommer snart.

Jobbigt att växa

För Lillis är det jobbigt att växa. Hon är som ett skolboksexempel ur "Att växa och upptäcka världen". Hon är som Bob och de andra barnen som finns beskrivna i verklighetsexemplen. När Puppis var liten var hon också ett skolboksexempel, jag kunde alltid gå till boken och kolla när hon krisade, och därmed få stöd. Det gör jag nu med, tack gode gud för boken, säger jag. Men med Puppis var det annorlunda - hon stämde in på krisperioderna, men när jag läste de där reality-texterna trodde jag alltid att mammorna överdrev. Tänkte "Men så där jävligt kan det ju faktiskt inte vara".
Fast det kan det.
Lillis är ett sånt barn, ett sånt som jag inte kan vända ryggen ifrån, som vill bli buret hela tiden, som hänger som en liten liten apunge i håret på mig. Det är härligt också på sitt sätt, jag får vara nära mitt barn. Jag måste bara finna ro och trygghet i det och inte ha så bråttom med annat. Lillis behöver vara nära. Mycket nära. Helst under huden.
Sån är hon.
Och då ska man inte ha bråttom.
Alls.
Aldrig.
Helst.

Den där.. fläten

Det är så spännande att följa med barnens resa - från de där första hjälplösa krypen till stora människor med egna karaktärer. Att kalla Lillis för en stor människa är ju att ta i, men hon är inte längre ett hjälplöst litet pyre. Hon kommunicerar för fullt, talar om för oss vad hon gillar och inte gillar, visar att hon är ett väldigt socialt djur med stark vilja och hög röst men att hon också är väldigt tillgiven och närhetsberoende och kärleksfull. Och storasyster som faktiskt blir roligare och roligare för varje dag tycker jag. Jag måste komma ihåg att vara här och nu och ta in allt som händer, för det är roligt. Det kommer så mycket fyndigheter över de där små läpparna.
Just nu är det "Zlaten" som är grejen. Vi kikar på youtubeklipp när han sparkar boll och vi lyssnar på Zlatansången och så vidare. Helst hela morgnarna om hon fick välja. Fast det är svårt att komma ihåg namnet på honom. "Mamma.. kan vi titta på den där... fläta...hm...fläten?". Hihi, Fläten. Det är fint det med.
Ingen kickar feutboll som han, Fläten, Fläten...!

Livets stora ögonblick

Jag lovar. Detta var ett av livets stora ögonblick i en snart treårings liv: Att få möta Snorkfröken och Mumin och Muminpappan och mamman och de andra kompisarna. Att personligen få överräcka presenterna som hon själv gjort och själv bestämt att ge till dem, att se deras fina mottagande, att få dansa med dem och leka med dem och kramas, kramas, kramas. I vår familj är Mumin väldigt speciella och har så varit sedan Puppis var runt året. Och i helgen som gick åkte vi äntligen till Mumindalen och träffade dem. Tro mig - det var värt varenda minut och varenda nickel. Och mer än så.

Ljusning i sikte

Jag är så väldigt tacksam över att ha blivit uppfångad som jag blivit - jag har verkligen ett nät runt mig nu som jag studsar mot och självklart blir det bättre. Jag mår bättre redan - mer ork, mer tålamod, mer icke-sammanbrott när Lillis gråter så att huset skakar. Det gör mig ödmjuk. Allt är inte alltid vad man tror att det ska vara - än mindre vad man förväntar sig att det ska vara. Ibland blir det bara hursom. Och så blev min och Litens start. Men nu är hon fyra månader, det är dags att lägga starten bakom och surfa vidare mot nya mål - nu ska vi ha en sommar i stugan med vänner på besök, med svägerska med familj på besök. Barnen ska få leka, vi ska bada, lata oss, umgås och förhoppningsvis ladda mycket energi inför hösten.

Tack SLL för hjälpen, tack för att ni lyssnar på mig och bekräftar mig och lyfter mig och får mig att tro på mig själv. Resan har bara börjat, jag vet det, men jag vet att jag är på rätt väg.

röda mattan, jotack

Det är något av röda mattan som rullas ut inom vården nu. Får psykologtider och tid av ett mellanvårdsteam som dessutom kommer hem till oss och pratar med hela familjen. Pappan får också bli lyssnad till - för det är ju inte bara jag som påverkas av detta. Fint. Tack för att ni är där. Herzen.

Exakt så här

...fint är det ibland även i tvåbarnslandet, med hojtbebis och så. Ledig dag med maken, blommande körsbär och en och annan kyss. Det är lätt att vara glad då.

Sötaste nosarna

Morbror gifte sig. Karras och Lillis morbror, alltså. Äntligen. Och barnen var söta och brodern lycklig.

Så här fort gick det

Tio veckor gammal och redan i bumbon. Jag tror hon har speedtillväxtpulver i kroppen den här tjejen. Hon har redan velat stå stå stå i flera veckor, hon är stark som en oxe och kommunicerar hejvilt.

Amningshjärna

Alltså: att ta sig hemifrån till verkstaden, som normalt tar 5 minuter - tog 35 i dag. Jag fattade inte avspärrningarna, jag körde fel, körde om, körde om igen och igen. Fel tre gånger. De var sura på verkstade när jag kom och killen på tur efter mig var lika sur.
Och när jag skulle betala var plånboken kvar hemma.

Ibland skäms man.

Nu ska jag vara en tigermorsa

Svårigheter i lekparken: barnen köar för att gunga (fy fan för storstaden när det kommer till sånt - stå i rad i kö för att gunga!). När Puppis köat länge är det vår tur - men då låter farsan med ungen som just lämnar gungan som efterlängtat ska bli vår sin kompis (gung-sugen-gråtande) unge gunga. Jag ser att det är på gång - konfererar kort med pappan "Hur skulle du ha gjort?" "Jag hade sagt till - det är ju Puppis tur nu". Så jag säger till "Ursäkta, men det är nog (NOG?? åååh denna veka tveksamhet) vår tur nu - min tjej har väntat länge". Pappan tittar på mig och ögonkastet är så där "Åååh, är du allvarlig? Lägg av!" men jag håller fast blicken en extra sekund och så säger han "Är det okej om han gungar bara en minut".
Och jag veknar.
Såklart.
"Okej, ja det är okej" och så förklarar jag för Puppis att pojken är ledsen och han ska bara gunga lite lite lite. Hon accepterar - men jag blir så förbannad på mig själv för det är så lätt att köra över mig - och det ser ju Puppis också. Jag ska ju stå upp för mig - det var vår tur - ungarna köar duktigt och du får ställa dig i kö du med även om din unge tjuter. Men det är så svårt. Jag har så svårt för såna situationer. Javisst, pissa lite på mig också, det är okej, bara du inte tycker att jag är jobbig/besvärlig/i vägen/föraktad. Ja, och nog fan finns det en orsak till det beteendet också. Såklart. Men jag VILL INTE ha det. Och jag vill inte att mina barn ska se det och efterapa / alternativt förakta det.

Jag måste nog gå på kurs.
Tips, någon?

Gladis

Håkan Karlsson

Puppis målar på sitt staffli. "Mamma, kom och titta, jag målar en gubbe med hår". Fint är det - och jag frågar vad han heter. "Hmm.... Håkan. Men vad heter han i efternamn, mamma?" "Heter han Karlsson?" "Ja. Håkan Karlsson. Och nu ska jag måla Håkanmamman". Lillis ligger i babysittern och fäktar och skrattar. Det är en förjäkla fin start på en söndag, även om den börjar tidigt. Från och med nästa helg ska vi testa att ta in laptopen i sovrummet så att Puppis kan ligga i sängen och kolla på Pippi så att vi får sova lite lite längre. Sådär sex, halv sju är ingen kul tid på helgen när man har chansen att sova lite längre, right!?

Från forntiden

Titta. En sån söt liten. Då var hon åtta månader. Och jag kan inte förstå hur snabbt tiden går.